Mamma-rösten och kärlekens kraft

Den här rädslan. Vi får inte låta den tysta oss!

De säger till oss att om vi protesterar, då är vi transfoba, då ska våra barn ta livet av sig, då blir alla arga osv. Och så säger vi inget – och ändå blir de arga och kallar oss transfober. Och där på vägen har vi låtit dem ta ifrån oss vår egen röst.

Björnhonan som reser sig för att försvara sina ungar.  

De kan ta ifrån oss allt möjligt, men inte det. Inte vårt mammaskap, inte vår röst, inte kraften i vår kärlek! Vi MÅSTE fortsätta att uttrycka den!! De får inte avskaffa mammakärleken ur världen. Om ingen vill lyssna – OK, låt bli. Men vi finns här! Så länge mammakärleken uttrycks så är den inte död, den lever och brinner och finns kvar här sedan, den dag de kommer på att de nog inte ville förlora den ändå.

Här är ett brev skrivet av en av mina starka, kloka, beundransvärda mamma-kolleger. Hennes kraft inspirerar mig. Så vill jag också vara! Låt oss inspirera varandra till att få tag i vår magkänsla, vår urkraft, vår vrede och vår kärlek!  

Lejonhona med ungar
Foto av Leonard von Bibra via Unsplash

Här är Lenas brev: 

Hej.

Idag berättade psykiatern på er mottagning att ni 1) bakom vår rygg (!) hade kallat vår trettonåriga dotter till ett möte 2) utan föräldrar, där ni 3) kommit överens om att kalla henne igen om ett år. 4) Också detta beslut har ni hemlighållit för oss föräldrar!

Idag såg jag också en intervju på TV med er chef där hon säger att man inte kan gå vidare till utredning av så unga personer om föräldrarna motsätter sig det. I det här fallet motsätter sig föräldrarna det, vilket ni mycket väl känner till.

Jag uppfattar intervjun så att en förälder har rätt att motsätta sig. Att detta inte ska medföra repressalier mot föräldrarna, utan det ingår i deras ansvar som föräldrar. Och att vårdgivaren i sin bedömning ska ta hänsyn till detta.

Jag har sagt det förut, och nu säger jag det igen: Alex ska inte på ”könsutredning” hos er! Och ni ska inte arbeta för att göra detta till en stridsfråga som riskerar att skada den värdefulla relationen mellan ett barn och hennes föräldrar. Ni kan helt enkelt konstatera att som situationen ser ut just nu kan man inte gå vidare eftersom kriterierna inte är uppfyllda.

Jag motsätter mig med eftertryck alla försök från er sida att påverka min dotter  med en ideologi som går ut på föreställningen att en människa skulle kunna födas i fel kropp. Som professionella vårdgivare är det er skyldighet att hjälpa henne att vara rädd om sin sexuella hälsa, och att förstå att hon är en fullkomlig fysisk varelse. Ingen har rätt att ens undersöka om det skulle kunna finnas skäl att skada mitt barns fullt friska hormonbalans och fertilitet. Ni har ingen rätt att agera utifrån sådana föreställningar, oavsett hur trendigt det är eller hur mycket det rekommenderas av vissa aktivistläkare.

När den här transboomen är över kommer jag personligen att stämma inför rätta varje människa som har försökt manipulera mitt barn till att tro på teorier om ”fel kropp” eller föreställningen att man skulle kunna vårda någon till ett annat kön.

För den praktiska husfridens skull får min dotter fortsätta heta Alex i skolan, använda pojkarnas omklädningsrum etc, och jag kallar henne inte för flicka så länge hon önskar att ha det så. Men utomstående har ingen rätt att mixtra med hennes verklighetsuppfattning och självbild och kalla det ”könsutredning”. Och särskilt inte genom att ge det sken av vetenskaplig auktoritet. Barn har rätt att växa i sin egen takt, i sin egen kropp, skyddade från manipulation av ideologiska grupperingar.

Jag tillåter inte att ert transteam har någon mer kontakt med min dotter, och jag kommer att stämma er om ni försöker ta kontakt med henne igen. Med hennes ångest är det idag mycket bättre, så inte heller den är längre  något skäl att förvirra henne med ytterligare samtal på könskliniken. Skulle hon om fem år fortfarande identifiera sig som trans kan hon som myndig själv gå vidare med ”behandling” på eget ansvar.

Jag tar bestämt avstånd från ert sätt att se på de här unga människorna som vänder sig till er. Att se dem som ”transungdomar” och ge dem ideologiskt grundad och experimentell ”vård” istället för att stödja dem i tonårstidens helt normala men ofta smärtsamma utforskande, och hjälpa dem till en verklighetsbaserad identitetsupplevelse och bevarad fortplantningsförmåga.  Vem ska skydda barnets framtida hälsa om inte vården!!?!

Sjukvårdens verksamhet ska basera sig på objektiv vetenskap och beprövad erfarenhet och inte på ideologi. Om en ung människa kan ha ”fel kropp” och alldeles fritt själv bestämma sitt kön, hur kommer det sig då att vetenskapen inte gjort denna revolutionerande upptäckt förrän nu? Jo, därför att det inte alls är vetenskapen som har gjort den, utan ett antal  transaktivister.

LJ, mamma till Alex

0 Kommentarer

”Även vuxna har rätt till säker vård vid könsdysfori”

Idag skriver föräldrar från Genid tillsammans med en psykolog och läkare en debattartikel i SvD.


Vi är föräldrar och anhöriga till ungdomar och unga vuxna med könsdysfori varav många är patienter på Anova-kliniken i Stockholm. Vi ser att bristerna i könsdysforivården är så stora att patientsäkerheten är hotad.”

Vi är föräldrar och anhöriga till ungdomar och unga vuxna med könsdysfori varav många är patienter på Anova-kliniken i Stockholm. Vi ser att bristerna i könsdysforivården är så stora att patientsäkerheten är hotad.

Just nu utreder två myndigheter, Socialstyrelsen och SBU, det vetenskapliga underlaget för könsdysforivården i Sverige. Samtidigt fortgår verksamheten med snabb diagnostik och irreversibla behandlingar på specialistklinikerna.

Debatten om vård av könsdysfori handlar oftast om barn och ungdomar under 18 år, nu senast i ”Uppdrag granskning” den 9 oktober. Men det bristfälliga vetenskapliga underlaget gäller även personer över myndighetsåldern. De irreversibla, farmakologiska och kirurgiska behandlingarna bör därför genast stoppas i väntan på de utredningar som nu inletts.

Gemensamt för våra barn är att alla drabbades av könsdysfori i tonåren eller under tidiga vuxenåren och tillhör den nya grupp patienter som ökat explosionsartat de senaste fem åren. För denna patientgrupp finns inget stöd för den behandling som ges, varken i vetenskap eller beprövad erfarenhet.

Vissa av våra barn är nöjda med sin könskorrigering. En del tycker att den var onödig. Några har mått allt sämre, försökt att ta sitt liv eller faktiskt suiciderat. Några har efter behandlingen fått ett icke-fungerande liv, några är under utredning och några har återidentifierat sig till sitt biologiska kön.

Specialistklinikerna hävdar att utredningen av könsdysfori är lång och omfattande. Men en genomsnittlig utredningstid på 6–7 månader är i vårt tycke inte lång – särskilt inte då många av patienterna samtidigt har andra psykiatriska problem. Den korta utredningstiden betyder att en 18-åring efter en handfull möten kan inleda irreversibel behandling med könskonträra hormoner. Lika snabbt erbjuds kirurgi. Remisser skickas regelmässigt till andra mottagningar, till exempel logoped och plastikkirurg. Det är inte troligt att en ung människa kan överblicka alla konsekvenser av behandlingen i ett skede av akut kris eller pågående identitetsutveckling.

Diagnos ställs utan att patienten bedöms ur ett helhetsperspektiv och beaktande av exempelvis samverkande psykiatriska diagnoser, livssituation, uppväxt, information från anhöriga, social situation och hälsoläge. Mycket talar för att könsdysfori hänger ihop med annan problematik och neuropsykiatriska diagnoser såsom autism. Enligt våra erfarenheter beaktas, bedöms och behandlas samverkande problematik i allt för liten utsträckning under utredning, diagnostik och behandling.

Vår erfarenhet säger att alla som vill ha behandling hos Anova också får det. Anova själva uppger att ungefär 75 procent av dem som söker hjälp för könsdysfori får en diagnos. Den bekräftande inställningen och den aggressiva behandlingen innebär en stor risk för patientens framtida hälsa och risken för överdiagnosticering är uppenbar. Den unga personen berövas möjligheten till en normal utveckling och i många fall möjligheten att bli förälder i framtiden. Ingreppen kan aldrig göras ogjorda.

På Anova-kliniken informeras vi och våra barn om att det inte finns några risker med hormonbehandlingen. Det finns ingen forskning på dessa läkemedel för användning på den här patientgruppen. Ingen vet ännu vilka långsiktiga risker som könskonträr behandling innebär. Inga uppföljningar av skador och biverkningar kommer heller att göras om inte de enskilda läkarna rapporterar. Patienter informeras inte om faran med självmedicinering med hormoner, något som är mycket vanligt bland unga med könsdysfori.

Självmordsrisken framförs ofta som ett starkt argument för behandling, att patienter tar sitt liv om de inte får hjälp med läkemedel och/eller kirurgi. Suicidhot bör kunna bedömas och hanteras med vedertagna professionella metoder och inte användas som skäl till att ge irreversibel farmakologisk och kirurgisk behandling. I forskningen finns inget stöd för att antal självmord faktiskt minskar efter behandling.

Den årliga utvärderingen av verksamheten visar att två av Anovas patienter tog livet av sig i fjol. Detta är inte Lex Maria-anmält. Inte heller har man Lex Maria-anmält de som feldiagnosticerats med könsdysfori och felaktigt fått farmakologisk och kirurgisk behandling.

Den enda behandling som i dag erbjuds för könsdysfori – som är en psykiatrisk diagnos – är hormoner och kirurgi. Inom annan psykiatrisk behandling arbetar man med att hjälpa patienten att förstå sig själv, utforska sina tankar och känslor och nå en acceptans av, exempelvis den biologiska kroppen. Vi upplever en stark ovilja från professionen att undersöka alternativa behandlingsmetoder. Specialisternas starka fokus på läkemedel och kirurgi är för oss obegripligt.

Lundströmskliniken i Västra Götaland erbjuder traumabehandling för dem som ångrat sitt könsbyte. På Anova finns i dag ingen sådan stödverksamhet. Man hävdar att det är mycket få som ångrar sitt könsbyte, men det baseras på gamla siffror (före 2010) och omfattar inte den nya, snabbt växande patientgruppen. Uppföljningar över längre tid saknas eller är bristfälliga och inkluderar inte dem som lämnat transvården.

Hur många unga människors liv ska offras innan någon drar i nödbromsen? Hur kan behandlingarna få fortsätta när ingen vet hur dessa patienter kommer att må efteråt, nu och i framtiden? All behandling av könsdysfori ska vara reversibel och icke-kirurgisk före 25 års ålder, för att vara samstämmig med dagens steriliseringslag och hjärnans utveckling som inte är färdig innan dess. Samverkande, bakomliggande problematik ska utredas och behandlas innan irreversibla behandlingar ges, oavsett ålder.

Vi kräver våra vuxna barns rätt till en säker och effektiv vård. Behandling med hormoner och kirurgi bör stoppas tills det vetenskapliga underlaget utretts och patientsäkerheten kan garanteras.

Åsa Ehinger Berling
Kristina Gullman
Sofia Pedersson
Avi Ring
Eva Ring
Marit Ronstad
Britt Sörgärde
Ovanstående undertecknare är från anhörignätverket Genid – Gender identity challenge. Bakom artikeln står ytterligare ett tiotal anhöriga till unga personer som upplever könsdysfori. Av omsorg om sina barns integritet vill de inte framträda med namn i tidningen.
Marit Johanne Bruset
psykolog
Sven Román
överläkare, barn- och ungdomspsykiater

Publicerat i SvD 2019-11-12. Läs texten (samma som ovan) via Svenska Dagbladet, där kan du även ta del av eventuella kommentarer!

0 Kommentarer

Blandar vi ihop två alldeles diametralt motsatta idéer?

En ung människa, som transitionerat för några år sedan, säger idag såhär:
– Alltså, det där, det har jag fattat nu, det var bara en idé. Eftersom jag gjorde det så var det det jag behövde göra och det är ingenting jag ångrar, men idag tänker jag att det var… onödigt. Jag skulle nog aldrig ha fått en sådan idé av mig själv, om jag liksom inte fått den utifrån.

En idé. Bara en idé. Ja. För det är ju just det det är. En idé. Precis som allt annat vi har, gör, väljer, tänker – en idé. Det är så som skapande går till. Det börjar med en idé. Och så väljer vi den idén framför andra tänkbara idéer, och börjar den långa processen med att göra verklighet av just den.

En mamma, vars elvaåring precis beslutat att inte börja med pubertetsblockerare, säger såhär: Jag är så lättad! Alla de här biverkningarna, de svåra operationerna, komplikationerna, det livslånga medicinberoendet, nu slapp vi det. Det var vi som gav honom idén. Han gillade att gå i klänning, och så läste vi i tidningen att man kunde vara född i fel kropp. Vi trodde ju att vi hjälpte honom. Vi förstod inte att det skulle leda till det här. Vi blandade ihop att vara feminin med att vara tjej.

Ja. Idén om att vara feminin och idén om att vara (född till) tjej.

Du har en kropp, och så får du en idé om att du borde ha en annan kropp. Vilket du inte har. (Och inte heller kan få, mer än på ytan).

Det är en fundamentalt annorlunda idé än idén om att vara fri att klä sig eller göra eller älska på sitt alldeles eget speciella sätt oavsett vad någon förväntar sig av den som har den ena eller den andra kroppen.

Den första idén understöds av de röster (inklusive dem inom oss själva) som vill få oss att tro att vi inte duger som vi är, som vill att vi ska vara missnöjda med oss själva. Det finns massor av goda skäl till detta: det öppnar lysande möjligheter att sälja saker till oss. Vi blir lättare att styra. Det bekräftar någon annans egen känsla av att inte duga. Det är enklare – vi slipper ta det fulla ansvaret för vårt eget liv och våra möjligheter. Slipper Jante.

Den andra idén understöds av de röster som vill få oss att inse vår egen storhet. Att känna att vi är fantastiska precis som vi är. Frihetens och värdighetens röst, som talar om vars och ens rätt att existera, klä sig, gilla och älska som man vill, så länge man inte skadar någon.   

De här två idéerna är två fullständigt diametralt motsatta idéer, sprungna ur diametralt motsatta källor. Och vi måste vara ytterst noga med att inte blanda ihop dem!

Jannika Häggström

0 Kommentarer

”Våra barn får inte det bemötande och den vård de skulle behöva”

Åsa, mamma till Johanna skriver i ett debattinlägg på SVT Opinion:
”Vården som ges ska vara baserad på kunskap och vetenskaplig evidens. Samtalsstöd ska erbjudas under både väntetid och utredningstid och som ett alternativ till medicinsk behandling. Gärna byte av namn och klädstil, men inga irreversibla behandlingar förrän tidigast efter fyra år för personer under 25 år”, skriver debattören.”

Texten avslutas med följande:
”Våra barn får inte det bemötande och den vård de skulle behöva. Jag, och många föräldrar med mig, skulle önska följande för våra barn:

  • Den vård som ges ska vara baserad på kunskap och vetenskaplig evidens
  • Samtalsstöd ska erbjudas under både väntetid och utredningstid och som ett alternativ till medicinsk behandling
  • Gärna byte av namn och klädstil, men inga irreversibla behandlingar förrän tidigast efter fyra år för personer under 25 år”



Läs hela texten på SVT Opinion.

Publicerad 2019-10-09

0 Kommentarer

Ville skriva om kärleken

Jag är mamma till fyra, varav den minsta, N., idag 20 år, under det senaste året fått sina bröst bortopererade och fått nytt manligt personnummer.
Djup söndring mellan mig och pappan. Jag lämnade honom för drygt tio år sedan p.g.a. långvarigt fysiskt och psykiskt våld. Han har sedan dess varit mycket bitter på mig, vilket han inte stuckit under stol med.
Vid 16 år förklarade N. alldeles överraskande att hon ”var en kille”. Hennespappa understödde detta från sekund ett. Han ville att vi föräldrar skulle initiera en utredning direkt, så att hon kunde börja medicinera så snart som möjligt. Jag sa nej. Hon är 16 år! Vi talar om irreversibla ingrepp i en ung människas fullt friska kropp och ett livslångt beroende av medicinsk vård. I denna fullt friska unga kropp kan hon i Sverige leva som hon vill, välja vilka kläder hon vill, vilket yrke hon vill, vilka intressen hon vill, vilka roller hon vill, vilka partners hon vill. Att könskorrigera är inte problemfritt. Ett liv som transperson är ingen dans på rosor. Varför denna brådska???
Man kan göra sig kvitt de gåvor som följer med ens kvinnokropp, men man kan inte få de gåvor som följer med en manskropp. Sina två X-kromosomer har hon alltid kvar, förmågan att producera spermier och befrukta en annan människa kan hon aldrig få, vad man än skär bort.
Åldersgränsen för t.ex. sterilisering är i Sverige satt till 25 år, eftersom hjärnan, framför allt förmågan att förstå långsiktiga konsekvenser, inte är färdigutvecklad förrän då. Fram till dess får man helt enkelt hålla tillgodo med preventivmedel. Det är ingen katastrof, preventivmedel finns att tillgå och man är inte tvungen att föda barn bara för att man kan det.
Det tycker jag är en mycket bra ordning. Det är inte helt ovanligt att det man var bombsäker på när man var 16 ter sig på ett annat sätt tio år senare.
Så jag blev nejsägaren. Bromsklossen. Och så bröt N. kontakten med mig. Understödd av sin far. Och nu har N. alltså fått sina bröst bortopererade och gått in i ett livslångt beroende av tillfört testosteron. Jag har inte fått yttra mig och inte blivit tillfrågad, trots att vi hade delad vårdnad.
Det kan hända att N. ”är” en kille (vad nu det innebär? Som jag ser det har alla människor både en manlig och en kvinnlig sida.) Men det skulle ju också kunna hända att N. helt enkelt är en helt normal, förvirrad och identitetssökande tonåring. Eller symtombärare i en djupt destruktiv familjesituation. Vi vet inte. Och just det, att vi inte vet, det tycker jag som mamma är ett tungt vägande skäl att vänta med irreversibla medicinska åtgärder på mitt friska tonårsbarn! Vi talar inte om en dödlig sjukdom, vi talar om en subjektiv känsla. Alla människor har känslor. De kan vara jobbiga, men man dör inte av dem. En del känslor är varaktiga, andra känslor förändras, det vet man inte förrän det gått ett tag. Känslor kan hanteras på många sätt. Livslång hormonbehandling och plastikkirurgi framstår för mig inte som ett optimalt förstahandsval i en turbulent tonårskris.
Själv är jag ärligt talat inte alls särskilt ”intresserad”, eller hur jag ska säga, av huruvida N. ”är” en kille eller en tjej. För mig är N. helt enkelt en underbar människa, och därtill mitt barn. Jag är själv HBTQ, har inga problem med att människor själva väljer vem de vill älska eller hur, och jag har många personer med alla möjliga identiteter och sexualiteter bland mina vänner.
Att plötsligt vara utpekad som ”transfob”, ”fördomsfull” och ”respektlös” föratt jag inte vill medverka aktivt i att låta någon skära brösten av mitt barn, för att jag vill samtala och ställa frågor, och för att jag har uppfattningen att det finns skäl att vänta lite, det kom för mig som en verklig chock.
Att en krisande tonåring ställer till med drama eller har stora dramatiska tankar och känslor tycker jag inte är förvånande.
Vad som däremot gör mig alldeles bestört och förtvivlad, det är en vuxenvärld som verkar ha enats om att alla från sekund ett måste hålla med och bekräfta.
Jag skulle alltså som den här underbara människans mamma säga såhär:”Javisst, älskling, det håller jag med om, din kropp är felaktig och det finns ingen annan utväg än att helt göra om den. För att komma tillrätta med dina känslor av oro och ångest finns ingen annan råd än att skära bort fullt friska kroppsdelar, gå in i ett livslångt beroende av oprövade mediciner med svåra biverkningar och därefter för resten av livet befinna dig i ett slags könsmässigt ingenmansland.”
Aldrig i livet att jag skulle säga något sådant! Säg mig den tonåring som inte under en period känt sig obekväm i sin växande kropp? Som vi alla vet finns det många tänkbara anledningar till att en tonåring känner sig främmande i sin kropp. Förutom den helt normala allmänna förvirring och sökande efter identitet som hör tonårstiden till, barndomstiden som plötsligt inte längre är, hormoner som rusar, en kropp som växer och förändras i snabb takt, så finns ju andra faktorer som kan ha med saken att göra: det skulle t.ex. kunna handla om kost- och motionsvanor, sociala faktorer, grupptryck, mobbning, trassliga familjeförhållanden, förnekade känslor, psykisk sjukdom, fysisk sjukdom… Det vet vi inte. Så varför ta fasta på just könet det första man gör? Varför utsätta fullt friska tonårskroppar för sådan irreversibel, livslång och oerhört kostsam behandling med svåra biverkningar, utan att först ha uteslutit andra tänkbara anledningar, och utan kunskap om hur sådan behandling fungerar på längre sikt?
Förutom min bestörtning över samhällets och vårdens syn på min dotters vackra, friska och fantastiska kropp är jag förtvivlad över hur Kärlek plötsligt har kommit att definieras på det här alldeles bakvända sättet.
För mig är kärlek = villighet att gå bredvid, hela vägen. Att stå upp för, tillsammans söka olika vägar, ställa intresserade relevanta frågor. Respekt för vars och ens tankar, känslor och egenart. En förälders skyldighet att dra i bromsen när ens barn slår in på en väg som man inte tror är bra. Det respektfulla samtalet, lyssnandet, vändandet och vridandet tillsammans på oerhört komplexa frågor.
Allt detta kallas plötsligt kränkande, fördomsfullt, förtryckande. Istället har plötsligt hela vuxenvärlden blivit överens om att kärlek, det är att från sekundett ”bekräfta” det uppenbart osanna. Att påstå att man håller med om det som man med hela sin varelse inte håller med om. Att avstå från samtal, frågor. Att inte dela med sig av sånt man vet, sånt man erfarit, sånt som andra erfarit. Att lämna sitt barn alldeles vind för våg med ett beslut som kommer att innebära dramatiska livslånga konsekvenser på alla plan. Socialt, medicinskt, sexuellt…
Idag har N. och jag lite grann kommit ut på andra sidan av den här turbulensen. Gjort är gjort och det är bara att hoppas att N. fortsätter vara nöjd med sitt beslut. Det försätter mig idag i en större frihetsposition, jag behöver inte längre”sitta still i båten” av rädsla för att förlora mitt barn.
Och jag tänker då att jag vill engagera mig på något sätt. När det hela drog igång började jag på att skriva en bok (jag är författare och föreläsare). Sen stoppade jag alltsammans i byrålådan då jag insåg att det antagligen skulle kosta mig mitt barn att publicera det. Men nu, efter dokumentären i Uppdrag Granskning, har jag plockat fram manuset igen. Är det min skyldighet att göra något av det?
Mest skulle jag vilja skriva om kärleken. Om det öppna respektfulla samtalet, demokratins och kärlekens hörnstenar. Om vars och ens rätt till sin egen sanning, sin egen identitet, sina egna frågor, men inte till andra människors frågor och sanningar.
Mitt älskade barn, du behöver inte göra dig beroende av andra människors medhåll eller bekräftelse för att kunna vara den du vill vara, vill jag säga. Du är fri att vara du oavsett vad andra människor tänker, säger eller tycker. Du är fri, och jag är också fri.
Kärlek, det är inte att man håller med, vill jag säga. Jag älskar dig precis som du är, och jag är beredd att slåss för din rätt till respekt för den du är, rätten att känna och tänka dina egna tankar, oavsett om det råkar sammanfalla med någon annans. Du behöver inte göra dig beroende av varken min eller någon annans medhåll, bekräftelse eller språkbruk.
Och detsamma gäller andra människor. T.o.m. mammor har rätt (och skyldighet!) att se med sina ögon, och att respektfullt uttala och stå för sin syn på saker, utan att detta i sig innebär någon kränkning eller begränsning för någon annan människa.
Om några år kommer vi med stor sannolikhet att se tillbaka på den här tiden och undra hur i all sin dar vi kunde göra sådär med våra tonåringar, hur tänkte vi. Värderingar förändras, medicinska föreställningar och praktiker förändras. Jag vill gärna bidra till att just detta förändras så snabbt som möjligt.
Kanske genom att skriva? Genom att berätta? Eller kanske genom att helt enkelt lyssna och stötta, vara någon som tagit sig igenom den OUTHÄRDLIGA smärta som det inneburit att alldeles maktlös se på när detta hände mitt barn.

0 Kommentarer