Gender dysphoria spreads like an epidemic online

Det här är en engelsk översättning av insändaren med titeln ”Könsdysfori sprids som en epidemi på nätet” av Sven Román, ursprungligen publicerad i DN.

The number of cases of gender dysphoria has increased explosively in recent years, especially among young people. I am appalled at the drastic, irrevocable and unscientific treatment. This may be our country’s biggest healthcare scandal ever.

On September 5, 17 parents of children with gender dysphoria wrote an op-ed in the Swedish newspaper Dagens Nyheter on the epidemic of gender dysphoria among children and young adults (18 to 25 years). They describe an epidemic in which social contacts play a major role.

In psychiatry, it is common for epidemics to spread socially. Some other examples are eating disorders and self-harm behavior.

Through internet, the social spread has been made easier and thus has increased. It started with contacts via sms. The increase became exponential through the rise of social media. The trend grew additionally with smart phones.

When eating disorders and self-harm behavior began to increase, the health care provider community tried its best when it came to treatment. I will exemplify how we approached self-harm behavior, that started to appear in the early 1990s.

Initially, we forced these young people into treatment, and kept them under constant surveillance with the aim to reduce self-harm. The result was quite the opposite.

The youth felt monitored as if they were in prison, their levels of anxiety increased, the self-harm behavior escalated and the blood was literally splashing. There were many restraining belt interventions and forced medication.

But we learned. We realized there was a great spread of contamination and we tried to avoid hospitalization in closed wards.

After a decade, research has shown promising results through psychotherapy. Today, practices across the country are treating self-harm behavior with scientifically rooted psychotherapy. Often, patients stop injuring themselves within three months.

From 2014, the six gender dysphoria reception centers for children has seen an avalanche of referrals. In 2013, Stockholm received 24 referrals. In the years 2016 to 2018, 197 to 239 referrals came annually, this is an eight to ten-fold increase in three years, according to an article in Swedish newspaper Expressen.

There is a corresponding increase in all the reception centers in the country. Thousands of children and young adults are likely to have received sex-corrective treatment over the past five years.

Unlike the epidemic of self-harm behavior, care providers are not exploring to find the right treatment. Instead, on a broad front, drastic treatment with high doses of sex hormones and breast and genital surgery is introduced. This despite the lack of any scientific evidence for these treatments for children, and probably not for young adults either.

Research shows that at least 75 percent of patients with gender dysphoria have other psychiatric problems. In the group of children and young adults, autism, eating disorders, self-harm behavior and abuse are common. For all these conditions there is evidence-based treatment. Given such, gender dysphoria often disappears, as it is usually secondary to these conditions.

The brain undergoes major changes during adolescence. Development takes place from the posterior part of the brain and moves forward. The last part of the brain to mature is the front lobe. This is where the capacity for holistic thinking, empathy and judgment lies. The brain is only fully developed at 25 to 30 years of age.

Since gender dysphoria often is secondary to psychiatric conditions for which there is evidence-based treatment and gender-corrective therapy for adolescents lacks scientific support, all gender-corrective therapy for patients younger than 25 years should be discontinued.

There needs to be an independent investigation into the probably biggest health scandal in our country’s history.

Sven Román MD, specialist in child and adolescent psychiatry.

Published in the Swedish newspaper Dagens Nyheter September 13, 2019.

0 Kommentarer

”Stoppa omedelbart all behandling av könsdysfori för barn och unga vuxna”

”Behandlingen saknar vetenskapligt stöd och har mycket svåra biverkningar, skriver Sven Román, specialist i barn- och ungdomspsykiatri.”

”Då det helt saknas evidens för behandling av könsdysfori för barn, och med stor sannolikhet även för unga vuxna, och biverkningarna är mycket svåra, bör all könskorrigerande behandling för personer under 25 år upphöra. Det bör ske en oberoende utredning av denna mycket allvarliga felbehandling av tusentals barn och unga vuxna. Först om och när det finns ett starkt vetenskapligt stöd för behandling av könsdysfori för patienter under 25 år ska sådan behandling tillåtas.”

Debattartikel publicerad 2019-10-08 i Dagens Medicin

0 Kommentarer

Sasha Ayad via Patreon

Sasha Ayad, en terapeut som driver ”Inspired teen therapy” (USA), fokuserar speciellt på ungdomar med funderingar kring sin könsidentitet (gender identity).

Sasha Ayad menar att ett medkännande och ”makligt” bemötande är avgörande i mötet med dessa ungdomar.

Via Patreon kan man, mot en avgift (5$ eller 10$ per månad) ta del av Sasha Ayads erfarenheter från sina många möten och sessioner med dessa ungdomar, speciellt anpassade för föräldrar och anhöriga. Hon producerar nytt innehåll löpande.

0 Kommentarer

Inspired teen therapy av Sasha Ayad

Sasha Ayad är en terapeut (Licensed Professional Counselor) verksam i USA som fokuserar på ungdomar med tvivel och funderingar kring könsidentitet. Ayad bloggar sporadiskt via sin hemsida inspiredteentherapy.com. Ayad har även skrivit inlägg och intervjuats i flertalet kanaler.

Mer om Sasha Ayads erfarenheter går att återfinna i exempelvis följande resurser:

0 Kommentarer

”Vi kräver att vården slutar experimentera med våra barn”

”DN Debatt 4/9. Vi är en växande grupp föräldrar med barn som i tonåren plötsligt uttrycker en stark känsla av att ha ”fel” kön. Vårdens ensidiga fokus på hormoner och kirurgi innebär att annat stöd prioriteras ned. Vi kräver omsorg och vård för våra barns lidande – inte en lång kö till kirurgiska och medicinska experiment”

Publicerad 2019-09-03 i DN Debatt

0 Kommentarer

”Låt barn som inte följer könsmallen vara i fred”

Krönika av Mats Reimer
Inledning:
”Föräldrar till yngre barn som identifierar sig med det motsatta könet bör vänta och se om barnets könsdysfori går över eller blir bestående.

Personer med könsdysfori/transsexualism synes vara av minst tre rätt olika kategorier; det finns yngre barn (mest pojkar) som redan före puberteten betett sig som det andra könet, det finns den snabbt växande gruppen med tonåringar (mest flickor) som plötsligt debuterar i eller strax efter puberteten (ibland kallat ROGD, ”rapid onset gender dysphoria”), och så de (mest män) som först i gott vuxen ålder inte längre vill leva som ”cis”, som Caitlyn Jenner.”

Publicerad 2019-08-12 i Dagens Samhälle

0 Kommentarer

Ville skriva om kärleken

Jag är mamma till fyra, varav den minsta, N., idag 20 år, under det senaste året fått sina bröst bortopererade och fått nytt manligt personnummer.
Djup söndring mellan mig och pappan. Jag lämnade honom för drygt tio år sedan p.g.a. långvarigt fysiskt och psykiskt våld. Han har sedan dess varit mycket bitter på mig, vilket han inte stuckit under stol med.
Vid 16 år förklarade N. alldeles överraskande att hon ”var en kille”. Hennespappa understödde detta från sekund ett. Han ville att vi föräldrar skulle initiera en utredning direkt, så att hon kunde börja medicinera så snart som möjligt. Jag sa nej. Hon är 16 år! Vi talar om irreversibla ingrepp i en ung människas fullt friska kropp och ett livslångt beroende av medicinsk vård. I denna fullt friska unga kropp kan hon i Sverige leva som hon vill, välja vilka kläder hon vill, vilket yrke hon vill, vilka intressen hon vill, vilka roller hon vill, vilka partners hon vill. Att könskorrigera är inte problemfritt. Ett liv som transperson är ingen dans på rosor. Varför denna brådska???
Man kan göra sig kvitt de gåvor som följer med ens kvinnokropp, men man kan inte få de gåvor som följer med en manskropp. Sina två X-kromosomer har hon alltid kvar, förmågan att producera spermier och befrukta en annan människa kan hon aldrig få, vad man än skär bort.
Åldersgränsen för t.ex. sterilisering är i Sverige satt till 25 år, eftersom hjärnan, framför allt förmågan att förstå långsiktiga konsekvenser, inte är färdigutvecklad förrän då. Fram till dess får man helt enkelt hålla tillgodo med preventivmedel. Det är ingen katastrof, preventivmedel finns att tillgå och man är inte tvungen att föda barn bara för att man kan det.
Det tycker jag är en mycket bra ordning. Det är inte helt ovanligt att det man var bombsäker på när man var 16 ter sig på ett annat sätt tio år senare.
Så jag blev nejsägaren. Bromsklossen. Och så bröt N. kontakten med mig. Understödd av sin far. Och nu har N. alltså fått sina bröst bortopererade och gått in i ett livslångt beroende av tillfört testosteron. Jag har inte fått yttra mig och inte blivit tillfrågad, trots att vi hade delad vårdnad.
Det kan hända att N. ”är” en kille (vad nu det innebär? Som jag ser det har alla människor både en manlig och en kvinnlig sida.) Men det skulle ju också kunna hända att N. helt enkelt är en helt normal, förvirrad och identitetssökande tonåring. Eller symtombärare i en djupt destruktiv familjesituation. Vi vet inte. Och just det, att vi inte vet, det tycker jag som mamma är ett tungt vägande skäl att vänta med irreversibla medicinska åtgärder på mitt friska tonårsbarn! Vi talar inte om en dödlig sjukdom, vi talar om en subjektiv känsla. Alla människor har känslor. De kan vara jobbiga, men man dör inte av dem. En del känslor är varaktiga, andra känslor förändras, det vet man inte förrän det gått ett tag. Känslor kan hanteras på många sätt. Livslång hormonbehandling och plastikkirurgi framstår för mig inte som ett optimalt förstahandsval i en turbulent tonårskris.
Själv är jag ärligt talat inte alls särskilt ”intresserad”, eller hur jag ska säga, av huruvida N. ”är” en kille eller en tjej. För mig är N. helt enkelt en underbar människa, och därtill mitt barn. Jag är själv HBTQ, har inga problem med att människor själva väljer vem de vill älska eller hur, och jag har många personer med alla möjliga identiteter och sexualiteter bland mina vänner.
Att plötsligt vara utpekad som ”transfob”, ”fördomsfull” och ”respektlös” föratt jag inte vill medverka aktivt i att låta någon skära brösten av mitt barn, för att jag vill samtala och ställa frågor, och för att jag har uppfattningen att det finns skäl att vänta lite, det kom för mig som en verklig chock.
Att en krisande tonåring ställer till med drama eller har stora dramatiska tankar och känslor tycker jag inte är förvånande.
Vad som däremot gör mig alldeles bestört och förtvivlad, det är en vuxenvärld som verkar ha enats om att alla från sekund ett måste hålla med och bekräfta.
Jag skulle alltså som den här underbara människans mamma säga såhär:”Javisst, älskling, det håller jag med om, din kropp är felaktig och det finns ingen annan utväg än att helt göra om den. För att komma tillrätta med dina känslor av oro och ångest finns ingen annan råd än att skära bort fullt friska kroppsdelar, gå in i ett livslångt beroende av oprövade mediciner med svåra biverkningar och därefter för resten av livet befinna dig i ett slags könsmässigt ingenmansland.”
Aldrig i livet att jag skulle säga något sådant! Säg mig den tonåring som inte under en period känt sig obekväm i sin växande kropp? Som vi alla vet finns det många tänkbara anledningar till att en tonåring känner sig främmande i sin kropp. Förutom den helt normala allmänna förvirring och sökande efter identitet som hör tonårstiden till, barndomstiden som plötsligt inte längre är, hormoner som rusar, en kropp som växer och förändras i snabb takt, så finns ju andra faktorer som kan ha med saken att göra: det skulle t.ex. kunna handla om kost- och motionsvanor, sociala faktorer, grupptryck, mobbning, trassliga familjeförhållanden, förnekade känslor, psykisk sjukdom, fysisk sjukdom… Det vet vi inte. Så varför ta fasta på just könet det första man gör? Varför utsätta fullt friska tonårskroppar för sådan irreversibel, livslång och oerhört kostsam behandling med svåra biverkningar, utan att först ha uteslutit andra tänkbara anledningar, och utan kunskap om hur sådan behandling fungerar på längre sikt?
Förutom min bestörtning över samhällets och vårdens syn på min dotters vackra, friska och fantastiska kropp är jag förtvivlad över hur Kärlek plötsligt har kommit att definieras på det här alldeles bakvända sättet.
För mig är kärlek = villighet att gå bredvid, hela vägen. Att stå upp för, tillsammans söka olika vägar, ställa intresserade relevanta frågor. Respekt för vars och ens tankar, känslor och egenart. En förälders skyldighet att dra i bromsen när ens barn slår in på en väg som man inte tror är bra. Det respektfulla samtalet, lyssnandet, vändandet och vridandet tillsammans på oerhört komplexa frågor.
Allt detta kallas plötsligt kränkande, fördomsfullt, förtryckande. Istället har plötsligt hela vuxenvärlden blivit överens om att kärlek, det är att från sekundett ”bekräfta” det uppenbart osanna. Att påstå att man håller med om det som man med hela sin varelse inte håller med om. Att avstå från samtal, frågor. Att inte dela med sig av sånt man vet, sånt man erfarit, sånt som andra erfarit. Att lämna sitt barn alldeles vind för våg med ett beslut som kommer att innebära dramatiska livslånga konsekvenser på alla plan. Socialt, medicinskt, sexuellt…
Idag har N. och jag lite grann kommit ut på andra sidan av den här turbulensen. Gjort är gjort och det är bara att hoppas att N. fortsätter vara nöjd med sitt beslut. Det försätter mig idag i en större frihetsposition, jag behöver inte längre”sitta still i båten” av rädsla för att förlora mitt barn.
Och jag tänker då att jag vill engagera mig på något sätt. När det hela drog igång började jag på att skriva en bok (jag är författare och föreläsare). Sen stoppade jag alltsammans i byrålådan då jag insåg att det antagligen skulle kosta mig mitt barn att publicera det. Men nu, efter dokumentären i Uppdrag Granskning, har jag plockat fram manuset igen. Är det min skyldighet att göra något av det?
Mest skulle jag vilja skriva om kärleken. Om det öppna respektfulla samtalet, demokratins och kärlekens hörnstenar. Om vars och ens rätt till sin egen sanning, sin egen identitet, sina egna frågor, men inte till andra människors frågor och sanningar.
Mitt älskade barn, du behöver inte göra dig beroende av andra människors medhåll eller bekräftelse för att kunna vara den du vill vara, vill jag säga. Du är fri att vara du oavsett vad andra människor tänker, säger eller tycker. Du är fri, och jag är också fri.
Kärlek, det är inte att man håller med, vill jag säga. Jag älskar dig precis som du är, och jag är beredd att slåss för din rätt till respekt för den du är, rätten att känna och tänka dina egna tankar, oavsett om det råkar sammanfalla med någon annans. Du behöver inte göra dig beroende av varken min eller någon annans medhåll, bekräftelse eller språkbruk.
Och detsamma gäller andra människor. T.o.m. mammor har rätt (och skyldighet!) att se med sina ögon, och att respektfullt uttala och stå för sin syn på saker, utan att detta i sig innebär någon kränkning eller begränsning för någon annan människa.
Om några år kommer vi med stor sannolikhet att se tillbaka på den här tiden och undra hur i all sin dar vi kunde göra sådär med våra tonåringar, hur tänkte vi. Värderingar förändras, medicinska föreställningar och praktiker förändras. Jag vill gärna bidra till att just detta förändras så snabbt som möjligt.
Kanske genom att skriva? Genom att berätta? Eller kanske genom att helt enkelt lyssna och stötta, vara någon som tagit sig igenom den OUTHÄRDLIGA smärta som det inneburit att alldeles maktlös se på när detta hände mitt barn.

0 Kommentarer