Mamma-rösten och kärlekens kraft

Den här rädslan. Vi får inte låta den tysta oss!

De säger till oss att om vi protesterar, då är vi transfoba, då ska våra barn ta livet av sig, då blir alla arga osv. Och så säger vi inget – och ändå blir de arga och kallar oss transfober. Och där på vägen har vi låtit dem ta ifrån oss vår egen röst.

Björnhonan som reser sig för att försvara sina ungar.  

De kan ta ifrån oss allt möjligt, men inte det. Inte vårt mammaskap, inte vår röst, inte kraften i vår kärlek! Vi MÅSTE fortsätta att uttrycka den!! De får inte avskaffa mammakärleken ur världen. Om ingen vill lyssna – OK, låt bli. Men vi finns här! Så länge mammakärleken uttrycks så är den inte död, den lever och brinner och finns kvar här sedan, den dag de kommer på att de nog inte ville förlora den ändå.

Här är ett brev skrivet av en av mina starka, kloka, beundransvärda mamma-kolleger. Hennes kraft inspirerar mig. Så vill jag också vara! Låt oss inspirera varandra till att få tag i vår magkänsla, vår urkraft, vår vrede och vår kärlek!  

Lejonhona med ungar
Foto av Leonard von Bibra via Unsplash

Här är Lenas brev: 

Hej.

Idag berättade psykiatern på er mottagning att ni 1) bakom vår rygg (!) hade kallat vår trettonåriga dotter till ett möte 2) utan föräldrar, där ni 3) kommit överens om att kalla henne igen om ett år. 4) Också detta beslut har ni hemlighållit för oss föräldrar!

Idag såg jag också en intervju på TV med er chef där hon säger att man inte kan gå vidare till utredning av så unga personer om föräldrarna motsätter sig det. I det här fallet motsätter sig föräldrarna det, vilket ni mycket väl känner till.

Jag uppfattar intervjun så att en förälder har rätt att motsätta sig. Att detta inte ska medföra repressalier mot föräldrarna, utan det ingår i deras ansvar som föräldrar. Och att vårdgivaren i sin bedömning ska ta hänsyn till detta.

Jag har sagt det förut, och nu säger jag det igen: Alex ska inte på ”könsutredning” hos er! Och ni ska inte arbeta för att göra detta till en stridsfråga som riskerar att skada den värdefulla relationen mellan ett barn och hennes föräldrar. Ni kan helt enkelt konstatera att som situationen ser ut just nu kan man inte gå vidare eftersom kriterierna inte är uppfyllda.

Jag motsätter mig med eftertryck alla försök från er sida att påverka min dotter  med en ideologi som går ut på föreställningen att en människa skulle kunna födas i fel kropp. Som professionella vårdgivare är det er skyldighet att hjälpa henne att vara rädd om sin sexuella hälsa, och att förstå att hon är en fullkomlig fysisk varelse. Ingen har rätt att ens undersöka om det skulle kunna finnas skäl att skada mitt barns fullt friska hormonbalans och fertilitet. Ni har ingen rätt att agera utifrån sådana föreställningar, oavsett hur trendigt det är eller hur mycket det rekommenderas av vissa aktivistläkare.

När den här transboomen är över kommer jag personligen att stämma inför rätta varje människa som har försökt manipulera mitt barn till att tro på teorier om ”fel kropp” eller föreställningen att man skulle kunna vårda någon till ett annat kön.

För den praktiska husfridens skull får min dotter fortsätta heta Alex i skolan, använda pojkarnas omklädningsrum etc, och jag kallar henne inte för flicka så länge hon önskar att ha det så. Men utomstående har ingen rätt att mixtra med hennes verklighetsuppfattning och självbild och kalla det ”könsutredning”. Och särskilt inte genom att ge det sken av vetenskaplig auktoritet. Barn har rätt att växa i sin egen takt, i sin egen kropp, skyddade från manipulation av ideologiska grupperingar.

Jag tillåter inte att ert transteam har någon mer kontakt med min dotter, och jag kommer att stämma er om ni försöker ta kontakt med henne igen. Med hennes ångest är det idag mycket bättre, så inte heller den är längre  något skäl att förvirra henne med ytterligare samtal på könskliniken. Skulle hon om fem år fortfarande identifiera sig som trans kan hon som myndig själv gå vidare med ”behandling” på eget ansvar.

Jag tar bestämt avstånd från ert sätt att se på de här unga människorna som vänder sig till er. Att se dem som ”transungdomar” och ge dem ideologiskt grundad och experimentell ”vård” istället för att stödja dem i tonårstidens helt normala men ofta smärtsamma utforskande, och hjälpa dem till en verklighetsbaserad identitetsupplevelse och bevarad fortplantningsförmåga.  Vem ska skydda barnets framtida hälsa om inte vården!!?!

Sjukvårdens verksamhet ska basera sig på objektiv vetenskap och beprövad erfarenhet och inte på ideologi. Om en ung människa kan ha ”fel kropp” och alldeles fritt själv bestämma sitt kön, hur kommer det sig då att vetenskapen inte gjort denna revolutionerande upptäckt förrän nu? Jo, därför att det inte alls är vetenskapen som har gjort den, utan ett antal  transaktivister.

LJ, mamma till Alex

0 Kommentarer

”Även vuxna har rätt till säker vård vid könsdysfori”

Idag skriver föräldrar från Genid tillsammans med en psykolog och läkare en debattartikel i SvD.


Vi är föräldrar och anhöriga till ungdomar och unga vuxna med könsdysfori varav många är patienter på Anova-kliniken i Stockholm. Vi ser att bristerna i könsdysforivården är så stora att patientsäkerheten är hotad.”

Vi är föräldrar och anhöriga till ungdomar och unga vuxna med könsdysfori varav många är patienter på Anova-kliniken i Stockholm. Vi ser att bristerna i könsdysforivården är så stora att patientsäkerheten är hotad.

Just nu utreder två myndigheter, Socialstyrelsen och SBU, det vetenskapliga underlaget för könsdysforivården i Sverige. Samtidigt fortgår verksamheten med snabb diagnostik och irreversibla behandlingar på specialistklinikerna.

Debatten om vård av könsdysfori handlar oftast om barn och ungdomar under 18 år, nu senast i ”Uppdrag granskning” den 9 oktober. Men det bristfälliga vetenskapliga underlaget gäller även personer över myndighetsåldern. De irreversibla, farmakologiska och kirurgiska behandlingarna bör därför genast stoppas i väntan på de utredningar som nu inletts.

Gemensamt för våra barn är att alla drabbades av könsdysfori i tonåren eller under tidiga vuxenåren och tillhör den nya grupp patienter som ökat explosionsartat de senaste fem åren. För denna patientgrupp finns inget stöd för den behandling som ges, varken i vetenskap eller beprövad erfarenhet.

Vissa av våra barn är nöjda med sin könskorrigering. En del tycker att den var onödig. Några har mått allt sämre, försökt att ta sitt liv eller faktiskt suiciderat. Några har efter behandlingen fått ett icke-fungerande liv, några är under utredning och några har återidentifierat sig till sitt biologiska kön.

Specialistklinikerna hävdar att utredningen av könsdysfori är lång och omfattande. Men en genomsnittlig utredningstid på 6–7 månader är i vårt tycke inte lång – särskilt inte då många av patienterna samtidigt har andra psykiatriska problem. Den korta utredningstiden betyder att en 18-åring efter en handfull möten kan inleda irreversibel behandling med könskonträra hormoner. Lika snabbt erbjuds kirurgi. Remisser skickas regelmässigt till andra mottagningar, till exempel logoped och plastikkirurg. Det är inte troligt att en ung människa kan överblicka alla konsekvenser av behandlingen i ett skede av akut kris eller pågående identitetsutveckling.

Diagnos ställs utan att patienten bedöms ur ett helhetsperspektiv och beaktande av exempelvis samverkande psykiatriska diagnoser, livssituation, uppväxt, information från anhöriga, social situation och hälsoläge. Mycket talar för att könsdysfori hänger ihop med annan problematik och neuropsykiatriska diagnoser såsom autism. Enligt våra erfarenheter beaktas, bedöms och behandlas samverkande problematik i allt för liten utsträckning under utredning, diagnostik och behandling.

Vår erfarenhet säger att alla som vill ha behandling hos Anova också får det. Anova själva uppger att ungefär 75 procent av dem som söker hjälp för könsdysfori får en diagnos. Den bekräftande inställningen och den aggressiva behandlingen innebär en stor risk för patientens framtida hälsa och risken för överdiagnosticering är uppenbar. Den unga personen berövas möjligheten till en normal utveckling och i många fall möjligheten att bli förälder i framtiden. Ingreppen kan aldrig göras ogjorda.

På Anova-kliniken informeras vi och våra barn om att det inte finns några risker med hormonbehandlingen. Det finns ingen forskning på dessa läkemedel för användning på den här patientgruppen. Ingen vet ännu vilka långsiktiga risker som könskonträr behandling innebär. Inga uppföljningar av skador och biverkningar kommer heller att göras om inte de enskilda läkarna rapporterar. Patienter informeras inte om faran med självmedicinering med hormoner, något som är mycket vanligt bland unga med könsdysfori.

Självmordsrisken framförs ofta som ett starkt argument för behandling, att patienter tar sitt liv om de inte får hjälp med läkemedel och/eller kirurgi. Suicidhot bör kunna bedömas och hanteras med vedertagna professionella metoder och inte användas som skäl till att ge irreversibel farmakologisk och kirurgisk behandling. I forskningen finns inget stöd för att antal självmord faktiskt minskar efter behandling.

Den årliga utvärderingen av verksamheten visar att två av Anovas patienter tog livet av sig i fjol. Detta är inte Lex Maria-anmält. Inte heller har man Lex Maria-anmält de som feldiagnosticerats med könsdysfori och felaktigt fått farmakologisk och kirurgisk behandling.

Den enda behandling som i dag erbjuds för könsdysfori – som är en psykiatrisk diagnos – är hormoner och kirurgi. Inom annan psykiatrisk behandling arbetar man med att hjälpa patienten att förstå sig själv, utforska sina tankar och känslor och nå en acceptans av, exempelvis den biologiska kroppen. Vi upplever en stark ovilja från professionen att undersöka alternativa behandlingsmetoder. Specialisternas starka fokus på läkemedel och kirurgi är för oss obegripligt.

Lundströmskliniken i Västra Götaland erbjuder traumabehandling för dem som ångrat sitt könsbyte. På Anova finns i dag ingen sådan stödverksamhet. Man hävdar att det är mycket få som ångrar sitt könsbyte, men det baseras på gamla siffror (före 2010) och omfattar inte den nya, snabbt växande patientgruppen. Uppföljningar över längre tid saknas eller är bristfälliga och inkluderar inte dem som lämnat transvården.

Hur många unga människors liv ska offras innan någon drar i nödbromsen? Hur kan behandlingarna få fortsätta när ingen vet hur dessa patienter kommer att må efteråt, nu och i framtiden? All behandling av könsdysfori ska vara reversibel och icke-kirurgisk före 25 års ålder, för att vara samstämmig med dagens steriliseringslag och hjärnans utveckling som inte är färdig innan dess. Samverkande, bakomliggande problematik ska utredas och behandlas innan irreversibla behandlingar ges, oavsett ålder.

Vi kräver våra vuxna barns rätt till en säker och effektiv vård. Behandling med hormoner och kirurgi bör stoppas tills det vetenskapliga underlaget utretts och patientsäkerheten kan garanteras.

Åsa Ehinger Berling
Kristina Gullman
Sofia Pedersson
Avi Ring
Eva Ring
Marit Ronstad
Britt Sörgärde
Ovanstående undertecknare är från anhörignätverket Genid – Gender identity challenge. Bakom artikeln står ytterligare ett tiotal anhöriga till unga personer som upplever könsdysfori. Av omsorg om sina barns integritet vill de inte framträda med namn i tidningen.
Marit Johanne Bruset
psykolog
Sven Román
överläkare, barn- och ungdomspsykiater

Publicerat i SvD 2019-11-12. Läs texten (samma som ovan) via Svenska Dagbladet, där kan du även ta del av eventuella kommentarer!

0 Kommentarer

”Gör pressen på flickor att de vill byta kön?”

”Nu i svallvågorna efter Uppdrag gransknings program ”Tranståget” är vi några feminister som saknar en viktig del i debatten.

Det som diskuteras är medicinska konsekvenser, lagförslag, transfobi och ånger. Men den mest intressanta frågan nämndes kort i programmets del två utan att den fångades upp: Ingen har något riktigt svarat på varför ansökningarna till KID-teamet bara ökar eller varför det är övervägande tjejer som upplever sig som trans.

Följande artikel ska inte fungera som ”sanning”, utan snarare lägga till en utpräglat radikalfeministisk analys till de analyser som redan finns och erbjuda det perspektivet.

Uppdrag granskning, UG, har gjort ett viktigt arbete i att visa på att en del av transvården inte vilar på någon vetenskaplig grund, men det vi saknar är en analys av hur det har kunnat bli så här. Eller, varför det är fler transpojkar än transflickor. Här behövs ett tydlig feministiskt perspektiv.”

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 2019-11-12. Läs hela texten här.

0 Kommentarer